Hanken 1952-55

HANKEN 1952-55

Skriven sakteligen av Johan Kock startande 7.12.2014.

Till artikelsidan

Innehåll

1. Inledning


Old men forget (Gamla män glömmer) heter det på engelska. Mycket av det som här följer baserar sig enbart på mitt eget minne.

I den mån jag har hittat utomstående källor har jag naturligtvis använt mig av dem. Men jag har inte hittat mycket som har skrivits om hur det var att vara elev i Hanken på min tid, då för länge, länge sen.

Tiden då vi gick i Hanken var en orolig tid.

Finland hade inte ännu helt hämtat sig från den hårda freden år 1944. Med freden följde hårda skadeståndskrav som bromsade återhämtningen efter kriget.

Finlands förhållande till Ryssland präglades av den såkallade finlandiseringen.

De sociala klyftorna var betydande i Finland och en socialistisk revolution av ett eller annat märke, var inte helt utesluten.

Samtidigt försökte Finland halvt i smyg orientera sig mot väster.

Mot slutet av vår studietid inträffade den omskakande storstrejken 1956 med en finsk militärkoncentration i huvudstadsregionen. Vad jag vet märktes denna militära kraftansamling inte åtminstone just då. År 1955-56 avtjänade jag delvis min värnplikt i flottan på Skatudden.

Vid samma tid hade vi också det spännande presidentvalet mellan Urho Kekkonen och Fagerholm som Kekkonen vann med minimal marginal. Jag hörde på rösträkningen i radion på permission i Hanken. "Kekkonen, Kekkonen, Fagerholm, Kekkonen, Fagerholm..."

Efter ungefär 60 år av tidvis stressigt liv är det kanske för mycket att begära att allt det som ofta bitvis sipprar fram ur mitt minne, skall vara helt orört av tidens tand.

I de fall jag har varit klart osäker på hur det verkligen gick till för c:a 60 år sedan, har jag noterat det i texten.

Men jag har inte hittat mycket utomstående källor för de saker som jag här har skrivit om.

Det enda jag kan säga är att det som jag här har skrivit, både på gott och ont, baserar sig på vad jag idag, i god tro. tror att har varit sant.

I hopp om att kunna ge en så objektiv bild av Hanken under min skolningstid, som jag minns den, har jag inte heller undvikit negativa och kritiska aspekt i min skildring av hur det var att studera på den tiden.

Det som följer är ändå ohjälpligen subjektivt. Om någon annan skulle skriva om de här åren skulle innehållet säkert vara mycket annorlunda.

Eftersom jag inte har hittat någon motsvarande text på Internet eller på något annat ställe heller, hoppas jag att den följande texten, om den skulle råka bli förvarad, kan vara till glädje för dem, som undrar hur utbildningen av ekonomer och korrespondenter gick till, under mitten på det mörka 1900-talet.

2. Gamla Hanken

Till artikelsidan

Min start i Hanken skedde vill jag minnas, hösten 1952 .

Eftersom jag med nöd och näppe hade klarat mig till Laudatur student behövde jag inte avlägga något inträdesprov.

När jag startade i Hanken var det sista året som Hanken existerade på Sjömansagatan 11.

Detta på sin tid fina skolhus hade byggts för Hanken redan år 1915 vilket förvisso också märktes.

Det vore trevligt om någon som hela tiden studerade där kunde berätta om sina minnen därifrån.

Säkert har de som upplevde hela sin skolning i gamla Hanken underbara minnen från sin studietid där och dess traditioner. För mig har det i alla fall varit så, att det är den nya Hanken som dominerar i mina minnen från min utbildningstid.

Huset där Hanken då var belägen, var ganska så gammalt och såg inte särskilt spruttligt ut. I Hanken använde man ännu på den tiden svarta litet luggslitna pulpeter, i stil med dem, som jag hade använt i skolan i Upsala hösten 1944. (Upsala med ett p blev jag lärd i skolan därstädes). Numera heter staden Uppsala.

Jag vill minnas att åtminstone några av föreläsningarna hölls uppe i sjätte våningen och att rummen hade något slags vindsfönster med utsikt över grannhusens tak. De gamla (trä?)trapporna dit upp kommer jag också ihåg.

Jag har också ett obestämt minne av att där fanns ett laboratorium för kursämnet varukunskap.

Totalintrycket var att det hela var ganska så mörkt och gammaldags där i den gamla Hanken.

I Hanken startade man på vår tid studierna med ett antal grundkurser i de viktigaste ämnena. I Ekonomisk Geografi förutsatts att man skulle känna till namnen på alla huvudstäder på planeten Tellus. (Jorden). Det var besvärligt redan då och skulle vara mycket värre idag.

Eleverna var uppdelade i de som studerade för ekonomexamen och de som studerade för korrespondentexamen. De manliga studenterna försökte i allmänhet bli ekonomer och de kvinnliga försökte i allmänhet bli korrespondenter. En klar könsdiskriminering men åt båda hållen.

Jag har hört obehagliga historier om gulnäbbarnas (första årets studenternas) behandling på den tiden. Vid vår första julfest blev vi gulnäbbar nog inte särskilt hårt förtryckta.

Från min tid i gamla Hanken har jag tyvärr inte kvar några flere minnen.

Till innehåll

3. Nya Hanken

Till artikelsidan

När vi i början av följande år flyttade över till det nya fina huset vid Arkadiagatan 22, var jag nog så stolt över att jag hade studerat både i gamla och nya Hanken.

Jag har ett svagt minne av att också vi elever, hjälpte till vid flyttningen.

Nya Hanken var i motsats till gamla Hanken mycket modärn (åtminstone på den tiden) och ljus med blänkande golv och stora salar.

Eftersom jag då bodde på Väinämöinengatan var skolvägen också kort. Jag brukade i allmänhet äta min lunch i Hanken.

Nya Hanken innehöll också ett stort ljust rum i nedre våningen enbart för studenterna, inklusive ett gammaldags piano som en herre från vår årskurs faktiskt ibland också spelade på.

En stor fest- och föreläsningssal med bänkarna amfiteatraliskt ordnade i höga trappsteg neråt mot podiet fanns också med ingång i bottenvåningen.

I den fönsterförsedda källarvåningen fanns kapprummet, biblioteket och vid behov WC.

Lärarna använde för det mesta hiss, medan eleverna i allmänhet gick till fots upp och ner för trapporna.

En matsal fanns kopplad till studentutrymmet.

En dansk företagare lagade det mesta av maten i köket invid matsalen. Vid mindre tillställningar användes matsalen som festutrymme.

Så som jag kommer ihåg maten, var den nog snarare husmanskost än mat för finsmakare. Jag minns ännu två vanliga rätter:

Jag har en, som sagt, en obestämd känsla av att det fanns ett laboratorium på Sjömansgatan, men på det nya stället delade vi laboratoriet med Finska Hanken Kauppakorkeakoulu på andra sidan gatan.

Jag var en av de få som också studerade där i huset mittemot i Finska Hanken. Jag var där på en kurs i varukunskap med litet kemi och sånt. Professorn i varukunskap vill jag minnas hette Heinänen. Stämningen var fin också i grannskolan och det var synd att så få av våra elever utnyttjade denna möjlighet.

Vaktmästarna, av vilka jag kommer ihåg två, en äldre mera tillbakadragen och en yngre med mera direkt sätt, hade som jag minns det ett mycket gott förhållande till eleverna. Alltid när man hade något handfast problem, var de färdiga att ställa upp.

Kansliet fanns i andra våningen tillsammans med föreläsningssalar.

Längre upp fanns det administration och fakultetsutrymmen och sånt.

Till innehåll

4. Ocensurerade minnen om några av lärarna i Hanken

Till artikelsidan

- Odal Stadius Han var Hankens rektor på den tiden och dessutom och professor i nationalekonomi. Rösten var stark och auktoritativ. Han hade nog respekt med sig.

Men åtminstone jag, hade nog inte mycket att göra med honom.

- Henrik Schybergson En professor i företagsekonomi av gamla stammen. Jag vill minnas att han också var prorektor.

Han var helt vältalig, sirlig, vänlig och artig mot de flesta. Hans undervisning i företagsekonomi var i huvudsak baserad på den tyska skolan i företagsekonomi under mellankrigsåren. Den tiden i Tyskland omfattade både ekonomiska kriser, hyperinflation och återhämtning från 1930-talets kris. Om undervisningen i denna del av företgasekonomi minns jag tyvärr ingenting.

Av hans exempel när det gällde företagsekonomi minns jag däremot:

Något om grundaren av Finlands industri under 1800-talet, patron Idestam. Intressant men inte hemskt aktuellt ens på den tiden.

Ett ännu idag också helt realistiskt exempel på osäkerheterna i lagerbokföring:

Sundholmens kraftverk importerade kol för att elda upp kolet till elektricitet och förde noggrann lagerbokföring. Till ledningens överraskning visade lagerbokföringen minussaldo under vinterkriget, fastän kolet inte på långt när hade tagit slut i kolhögarna.

Det visade sig att det importerade kolet var ganska torrt, medan det använda kolet hade sugit i sig vatten under åren. Efter åratal som legobokförare måste jag konstatera att alla, litet också större, lagerbokföringar endast undantagsvis stämmer helt och hållet. I synnerhet inte med verkligheten.

Professor Schybergsson var upphovsman till en övningsbokföring som bokfördes på papper med penna, som hette Elmeta.

Min handstil var redan då visserligen känd, men tyvärr inte för sin läslighet, men på något sätt lyckades jag klara av Elmetan i alla fall, sannolikt med bottenbetyg.

Elaka tungor påstod att professorn bedömde skriftliga tenter på basen av handstilen och sen singlade han några av dem i luften och om de hamnade i papperskorgen blev det underkänt. /*

Vi var tre elever (herrar kallades vi) som satt tillsammans på den muntliga sluttenten i företagsekonomi.

"Nej mina herrar" sade professer Schybergson. "Läs nu litet bättre och kom sen tillbaka!"

Efter några veckor kom vi tillbaka (jag vet nu inte hur mycket vi hade läst däremellan) och fick goda men inte utmärkta betyg allesammans.

Tanken är förståss litet elak, men jag är rädd för att varken jag eller någon annan på den tiden lärde sig väldigt mycket nyttigt om redovisning i Hanken.

Professor Schybergsson var också studentkårens inspektor.

- Nils Meinander var 1953-73 professor i nationalekonomi. En vänlig vältalande professor med positiv inställning till sina elever.

Under storstrejken lär han ha utmärkt sig som strejkbrytare genom att personligen skotta bort snö utanför Hanken. Också detta lär han ha klarat av utan fysiska skador.

- Curt Olsson var professor i handelsrätt. Sedermera flyttade han till högsta domstolen.

Hans kurser var, med beaktande av ämnet, ovanligt klara och rediga. Senare har jag nog ångrat att jag inte valde handelsrätt till ett av mina huvudämnen.

- Ilmari Hustich En av våra populäraste professorer.

Visserligen startade han, som jag redan konstaterade, undervisningen i ekonomisk geografi genom om att tenta oss nya elever på namnen på alla huvudstäder i världen. Han var nog också annars ganska krävande, men han hade också humor.

På kårtidningen Bittermandelns pärm, vill jag minnas, ritades han stående på huvudet i yoga ställning eftersom han var intresserad av Indien.

- Vår engelska lärare var lektor (tror jag) Grane. Eftersom han ansåg att engelska var ett språk som man endast kunde lära sig med att läsa utantill språkexempel, övergick jag efter grundkursen till tyska som huvudspråk.

Sluttentamen i tyska skrev jag i flottans uniform vilket kanske hjäpte mig att få godkänt resultat. Alltjämt är jag nog mycket bättre på engelska än på tyska. Min tyska är i alla fall, som en god vän i Tyskland säger, Verständlich och bra så.

- Olof Henell fick genast efter sin disputation i Lund en professur i Hanken i företagsekonomi med inriktning mot marknadsekonomi.

En riktigt trevlig svensk professor som verkligt tidigt sysslade med marknadsekonomi i Finland.

Jag var sista året i Hanken med på hans seminarium. Som jag minns det, kallades det då för distributionsekonomi.

Jag hade då, med bristfälliga kunskaper i franska, praktiserat några månader i Paris och försökt montera, demontera och sälja Lundia hyllor på Foire de Paris.

Så jag skrev som första deltagare min seminarietext på den anspråkslösa basen av detta tilltag och blev smått utskrattad. Men skam den som ger sig. När jag därefter kunde obehindrat kritisera de andra elevernas skrivelser så slutade jag med vitsordet G+ (god plus).

Hur som helst måste man väl medge att, såsom utvecklingen har fortsatt tills idag, så var nog Olof Henell en föregångare i Finland när det gäller marknadsekonomi.

- Lolo Krusius-Ahrenberg. Hon var professor i ekonomisk historia.

Av detta ämne minns jag endast Gustav Vasas brev till sin fogde: "Sälj inte ännu det gröna smöret, vi får bättre pris för det när det blir vår"

Hon påstods bedöma avhandlingar på basen av deras sidantal. /* En god vän till mig fick senare kämpa länge med sin avhandling, innan han fick den godkänd.

En amerikansk professor på snabbvisit i Finland hann helt effektivt organisera en tent i Hanken före han for iväg.

Det var den första gången jag hade drabbat av de numera så populära, enligt min mening eländiga "Sätt kors i rätt ruta" formulären.

Ni vet:

Visst fanns det massor av andra lärare också i Hanken, såsom den utmärkta lektor Carlsson i matematik och diverse språklärare. På tal om språklärare minns jag alltjämt följande citat på svenska:

"För att placeras på en pråm behöver jag en kran. "

Nåja, så tung har jag inte ännu blivit, men det hör nu verkligen inte riktigt till den här texten.

Allt som allt kändes det nog inte alltför stressande att läsa sig till ekonom på den tiden.

-----------


/* Eftersom jag nu skriver om det jag minns från min tid i Hanken så berättar jag här också om några roande elaka, men uppenbarligen överdrivna rykten som på min tid cirkulerade i Hanken.

Till innehåll

5. Om undervisningen

Till artikelsidan

Eftersom denna text eller artikel eller vad man vill, handlar om en skola, eller egentligen ett universitet så borde jag väl beröra också vad jag kommer ihåg om undervisningen.

I Nya Hanken var skolrummen ljusa och soliga. Pulpeterna från gamla Hanken ersatts av separata bord och stolar.

I ena ändan av rummet fanns ett skrivbord för professorn eller läraren med en modärnt grön (vill jag minnas) krittavla för anteckningar.

Elevarna satt i allmänhet i förväg på sina platser och väntade på att läraren skulle komma in.

Läraren kom inte sällan för sent och läraren avgjorde naturligtvis också när lektionen skulle sluta.

Om någon kom för sent, begärde den försenande eleven skyggt lov av läraren att få komma in och i allmänhet lyckades detta.

I allmänhet fick eleverna ställa frågor under lektionen. Men de fick inte avbryta läraren.

Disciplinen var strängast under grundkurserna som kunde pågå upp till ett och ett halvt år. Sen blev umgänget med professorerna och lärarna mera ledigt.

Jag vill minnas att det på lektionerna cirkulerade listor där de närvarande eleverna antecknades.

När grundkurserna var avklarade fick eleverna specialisera sig på vissa ämnen. Grundkurserna gav alltså eleverna allmänbildning medan specialiseringen behövdes för att avlägga respektive ekonom- eller korrespondentexamen.

Vid tenterna var vitsorden:

De egentliga examenskurserna berättigade till en, två eller tre (bifalls)röster.

När man studerade för högre vitsord råkade man dessutom ut för proseminarier och seminarier. Varje elev fick då ett ämne som han/hon skulle skriva en text till och fick sedan hålla ett föredrag om sitt ämne för kursen. Ortodoxa avhandlingar krävdes inte av dem som studerade till ekonom, men väl för dem som ville bli ekonomie kandidater eller högre.

De manliga eleverna kallades i allmänhet artigt för Herrar, de kvinnliga uppenbarligen för Damer.

Särskilt för sådana som arbetade under studierna, men också för oss andra, cirkulerade kurskompendier och minnesanteckningar från tidigare kurser.

Ofta satt ett par eller någon gång flere studerande och gick tillsammans igenom materialet för en kommande tent. Den ena frågade och den andra försökte svara. En utmärkt metod att stärka kortsiktsminnet.

Till innehåll

Studiehjälpmedel var:

Sen fanns det naturligtvis skrivmaskiner. Alla elever skulle gå igenom en 40, eller var det 50 timmars skrivmaskinskurs.

Eftersom jag till naturen är alltför impulsiv var min handstil redan i skolan praktiskt taget oläslig, ofta också för mig själv.

På en psykologs inrådan skickade min mor mig då på en skrivmaskinskurs. Så när jag skulle träna maskinskrivning i Hanken gick jag till samma maskinskrivningsskola. Där fick jag tillgodo de 11 timmar som jag hade tränat åratal tidigare under min skoltid. Detta var säkert en av vårt lands längsta skrivmaskinskurser!

I allmänhet förutsatts att man praktiserade under sommarledigheten.

Praktiken i arbetslivet gav säkert på många sätt en mera realistisk bild av elevernas framtida arbetsfält än vad skolan kunde ge.

Frånsett min kanske litet för omogna praktik i Paris, skedde min egen praktik i vårt familjeföretag med närmare etthundra anställda. Där lärde jag mig räkna priser med multiplicerande snurra och handdriven additionsmaskin.

Beroende på praktikplatserna kunde eleverna stifta bekantskap med till exempel:

Nu efteråt, så tror jag faktiskt att praktiken i själva verket var ett av de mest lärorika och verklighetsnära "ämnena" i Hanken på den tiden.

Några tillställningar:

För eleverna var naturligtvis festerna viktiga tilldragelser.

Mot slutet av vår tid i Hanken gjorde studenterna också en resa med egen tågvagn genom hela Finland. I norra Österbotten besökte vi ett skogshuggarläger. Sedan for vi ända till polcirkeln med buss. Med på den resan var professor Ilmari Hustich och lektor Carlsson.

År 1955 gjorde kursen också en exkursion med buss till Hyvinge.

Det hölls åtminstone två idrottsdagar, den ena på vintern och den andra med promenad till Fiskartorpet på våren. Samling skedde utanför Finska Hanken .

I vems regi de här tillställningarna skedde kommer jag inte ihåg.

Till innehåll

6. Föreningen Liv i Studentkåren

Till artikelsidan

Studentkåren levde sitt stilla liv i Nya Hanken utan att enligt min mening ordentligt utnyttja de möjligheter de nya utrymmena erbjöd.

Fastän jag antagligen då var en av Hankens yngsta elever, beslöt jag att så här borde det inte få fortsätta.

Så jag grundade Föreningen Liv i Studenkåren. Det visade sig att tanken fick ett ganska starkt understöd åtminstone bland de yngre studerande.

Professor Schybergsson, som då var studentkårens inspektor tyckte nog inte riktigt om att en sådan ännu nästan gulnäbb som jag. skulle lägga sig i den ärevördiga studentkårens affärer. Så som det sen slutade, kanske han till och med hade rätt i detta. I själva verket var jag ännu omyndig (under 21 år på den tiden) då jag blev dimitterad.

Med professor Schybergsson som ordförande hölls i alla fall ett möte där jag vill minnas att både studentkåren och den nybildade föreningen var representerade.

På mötet öppnade professor Schybergsson, mitt i mitt anförande, demonstrativt en läskflaska med ett kraftigt plupp. Eftersom jag hade varit ordförande för min gamla skolas domstol och där hade slipat min supplik, fortsatt jag ostört med mitt anförande.

Även om jag kallades för Bombkastaren var nog föreningen helt populär åtminstone i vår egen årskurs och i den nya årskursen under oss.

Föreningen fick dessutom en hel del till stånd.

Vi anordnade några fester i kårens utrymmen.

I en sketch på en av festerna spelade jag ett finskt fyllo i en resebyrå. I sketchen tog jag fram en hålkaka och skulle breda en smörgås av den med en stor lappsk puukko. Men handen slant och kniven skar ett ordentligt hål i mitt knä. Publiken trodde att detta hörde till sketchen och applåderade. Med blodet rinnande från knät spelade jag tappert sketchen till slut. Sen vandrade jag omkring i staden tills Röda Korset visade sig vara villigt att sy ihop knät. Ärret har jag kvar ännu idag.

Från samma tillfälle, som mest gick på engelska kommer jag ihåg följande replikskiften:

Till kyparen:

Till en bekant:

Och vid ett senare tillfälle:

Med mig som redaktör kom också kårtidningen Bittermandeln ut i tryck. Vi hade fina skribenter på vår årskurs.

Skam till sägandes skrev jag själv anonymt någonting kanske litet alltför fantasifullt till Bittermandeln. När en av läsarna sen påstod att denna min text inte passade i tidningen svarade jag helt fegt att författaren hade begärt att få vara anonym.

Men annars ansågs nog innehållet vara bra och tidningen en av de bättre i sitt slag.

Som jag redan berättat pryddes Bittermandelns pärm av en tecknad bild av professor Hustich stående på huvudet i yoga position.

Men sen kom smällen.

Föreningen åtog sig att ordna årets förstamajfest.

Festen gick nog annars bra men:

Efter denna genanta vårfest blev jag illa deprimerad och musten gick ur mig. Det sista året fick studentkåren för min del i huvudsak sköta sig själv.

Till innehåll

7. Till Norges Landbrukshøgskole

Till artikelsidan

Till innehåll

Av någon oförklarlig anledning skickades en kurskamrat och jag av professor Ilmari Hustich som Hankens representanter till en konferens, eller kanske var det både ett skolningstillfälle och en konferens, som hölls vid Norges Landbrukshøgskole i Ås kommun i Norge.

I varje fall var det en ganska vidlyftig internationell tillställning med föredrag både inomhus och ute på fälten omkring skolan. Vädret var soligt och temperaturen ganska så stadigt omkring +30 grader. Det var så varmt att man inte så gärna ville sitta i solen. Föredragen som hölls ute var ganska svåra att följa med, för akustiken var inte något vidare därute under träden.

Jag lyckades på något sätt själv hålla ett obligatoriskt föredrag som jag hade med mig från Hanken, lyckligtvis inomhus. Allt om själva föredraget har jag nog helt och hållet har glömt bort.

En dag var reserverad för Oslo, då¨jag bekantade mig med vikingaskeppen, Amundsens Frem och det norska margarinet som jag nog inte åtminstone kände någon överdriven sympati för. Det framkom också klart att norrmännen då ännu hade en stark aversion mot alla tyskar.

En annan dag cyklade en grupp av oss yngre deltagare till Drøbak, vid Oslo fjorden, en tuff cykling upp och ner för de norska fjällen. Men kanske norrmännen anspråkslöst skulle ha kallat dem för små kullar! Efter att den lilla cykel som jag som fyraåring fick av min pappa år 1939, blev för liten för mig, hade jag aldrig haft någon egen cykel. Så för mig var denna cykeltur särskilt rafflande.

Det var utanför Drøbak som den tyska kryssaren Blücher sjönk då tyskarna skulle besätta Oslo. Utsikten var fin över den branta stranden och vädret soligt. Kryssaren låg nog tryggt nånstans under vattnet i Oslo fjorden. Sänkningen av Blücher gjorde det möjligt för kung Håkon med familj att år 1940 fly till England.

När vi skulle cykla tillbaka till Ås startade jag försiktigtvis i förväg och kom helt överraskande helbrägda fram. Sen dess har jag inte varit rädd för cykling!

Resorna till och från Finland skedde men tåg och sedan båt från Stockholm till Åbo. Det kändes lite konstigt att notera hur låglänt naturen var i Finland när jag åkte hem från Åbo.

Till innehåll

8. Praktikant i Paris

Till artikelsidan

Så var jag också som Hankens praktikant mitt på sommaren i de sommarheta Paris. Företaget där jag praktiserade, sålde bland annat Lundia hyllor på parismässan Foire de Paris. Praktiken var ordnad av AIESEC som redan då, förmedlade praktikplatser för studerande. AIESEC finns ännu på http://aiesec.org/students/.

Där fick jag hjälpa försäljarna med att montera Lundiahyllor upp och ner. En fin produkt som jag senare har änvänt på min egen firmas kontor. Visst lärde jag mig en del franska på kuppen, även om det som jag hade lärt mig i Hanken inte var mycket att hurra för. Därför fick jag till kamrat en elev från finska Hanken som var mycket bättre än jag med franskan.

Vi bodde med andra praktikanter på ett hotell nära de numera nedrivna Paris Hallarna. Hotellet var fullt av möss som var förtjusta i alla smulor och framför allt alla matbitar som de kom åt. Sängarna var enkla metallsängar och de gamla tapeterna kallade vi för "Soluseinät", cellväggar. Men utsikten var fin över taken och hotellet låg nära centum och vår praktikantplats.

Vi åkte omkring i Paris med en försäljare som alltemellan körde omkring i sin bil utan att hålla i ratten. Hans telefonsamtal i bilen (så minns jag det, säkert är att biltelefonen blev allmän före mobiltelefonen) och på kontoret lät så här:

För att slippa mössen sökte vi efter ett annat hotell och hittade också ett fint billigt ledigt rum med sammetsgardiner och vackra mattor. Men det visade sig, att de billiga priset berodde på att tanken var, att vi skulle dela på rummet med en nattvakt. Vi skulle sova medan nattvakten var ute och vaktade, medan nattvakten skulle sova medan vi var ute och praktiserade. Så vi fick lov att också i fortsättningen samsas med mössen.

I alla fall besökte jag både Operan och Comedie Francais, köpte billiga böcker, mest nog på engelska vid Seine stranden och lärde mig en hel del franska.

På Parisoperan brukade jag på pausen beställa en Coca Cola.

Så aldrig blev det rätt!

Till innehåll

9. Något om oss elever

Till artikelsidan

Att tala om eleverna i Hanken är en svår sak.

I det här skedet kanske rent allmänt kan säga att de flesta av eleverna kom från minst medelklass eller ännu finare hem.

I synnerhet för dem som bodde utanför huvudstaden var det dyrt att studera i Hanken. Jag vill i alla fall minnas att det på den tiden fanns goda möjligheter att få studiebostad då man studerade i Hanken.

I årskursen som kom efter oss studerade Elisabeth Carlberg som 1955 gifte sig med fotbollsentusiasten och likaså diplomekonomen Ove Rehn. Elisabeth Rehn blev som bekant år 1955 diplom ekonom och senare framgångsrik politiker och presidentkandidat. I samma årskurs fanns också en till Finland under kriget emigrerad tysk riksgreve som jag kände väl.

Sedan blev jag också i Hanken bekant med en av dessa eviga studerandena, en son till en professor, som jag förgäves försökte mäta mig när det gällde att minnas och definiera fartygstermer från segelsjöfartens tid.

Eftersom vår årskurs omfattade närmare 100 personer bildade vi naturligtvis olika grupper.

Den grova grupperingen var mellan dem som ville bli ekonomer och dem som ville bli korrespondenter.

De som kom från Österbotten kallades för plattländningar. De kunde ofta tala snabbt sinsemellan på ett språk som vi andra hade svårt att förstå.

Några av eleverna mest på vänsterkanten bildade en aktiv grupp av kulturpersonligheter.

Men på det hela fanns det nog en ganska god sammanhållning i vår kurs, som kanske bäst karakteriseras av de regelbundna möten som vi har hållit på gamla dar.

(När jag hinner har jag tänkt bifoga bilder och en högläsningsbilaga till denna text. Den som lever får se.)

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Upphovsmannarätt Om inte annat nämns kvarstår upphovsmannarätten i sin helhet hos den i texten meddelade textförfattaren.

Brasklapp. Denna text är inte tänkta att behandla det valda ämnet fullständigt.

Till innehållssidan