skattebjörnBeskattningen idag på gott och ont

Av Johan Kock 

Tillbaka till Artikellistan


Innehåll


Allmänt

I denna tyvärr blott alltför långa text tar jag fram utvalda problem för alla dem, som för egen eller andras del är tvungna att i praktiken tillämpa beskattningens underbart mångskiftande regelverk.

Min mening är inte att råskälla på beskattaren. Jag vet att beskattaren, både som kollektiv och de enskilda beskattningsfunktionärerna, i praktiken vardera gör så gott de kan. Å andra sidan borde man i ett sådant här sammanhang inte heller dra beskattaren alltför mycket medhårs. Saklig kritik skall det vara.

Att slutresultatet för beskattarens kunder, det vill säga de skattskyldiga, inte alltid är det bästa tänkbara, kan kanske inte helt och hållet undvikas. Men min, tyvärr misstänker jag, orealistiska förhoppning är, att världen även i när det gäller beskattningen skulle blir bättre och bättre år för år.

Eftersom texten är lång har jag satt in länkar till underrubrikerna. Man kommer direkt till underrubriken med att knäppa på rubriken med musen.

Till innehållsförteckningen

Lagstiftningen är komplicerad.

Skattelagstiftningen har år för år blivit allt mera omfattande. Kanske detta beror på att världen även i övrigt har blivit alltmer trasslig. Jag vill minnas att skattelagboken då jag började som legobokförare omfattade c:a 200 sidor. År 2000 omfattade en lagsamling som jag har på hyllan anspråkslösa 522 sidor. År 2007 som är det senaste jag just nu har tillgång till, har motsvarande lagsamling 620 sidor. Ökningen i sidantal 19 %.

Hur som helst. Ingen normal människa kan vettigtvis tänkas behärska en sådan mängd lagstiftning. Nuförtiden finns det experter på synnerligen smala sektorer i beskattningen, typ:

  • Inkomstbeskattning
  • Företagsbeskattning.
  • Koncernbeskattning.
  • Mervärdesbeskattning.
  • Utrikeshandelns mervärdesbeskattning. (Har en gammal bok över ämnet på c:a 600 sidor som nästa år är inaktuell.)
  • Fastighetsbeskattning.
  • Föreningsbeskattning.
  • Och så vidare...
Till innehållsförteckningen

Lagstiftningen leder ofta till komplicerade kompromisser.

Lagstiftningen förbereds av ämbetsmän, som för det mesta har begränsad erfarenhet av hur lagstiftningen kommer att tillämpas i praktiken i det levande livet.

Det är nästan alltid skyndsamt med skattelagstiftningen. Vår lagstiftning har ofta visat sig vara mycket bristfälligt samordnad med innehållet och tolkningarna i EU direktiven. Direktiven i sin tur har uppstått som hårt manglade kompromisser mellan medlemsstaternas förhandlare som alla alltid plikttroget försöker dra hemåt.

Eftersom skattelagstiftningen blott alltför ofta har gjorts slarvigt under tidspress visar det sig ofta att lagarna innehåller kryphål eller oändamålsenligheter. Sen ändras lagen i all hast på nytt och då innehåller lagarna ofta nya oförutsedda problem.

Arbetsgrupper utarbetar förslag till lagtexter som sedan, om det vill sig, skickas för utlåtande till olika instanser. Var och en har dessutom rätt att kommentera skatteförslag under förutsättning att man vet om att utlåtande begärs. En annan fråga är om en Medelsvenssons åsikter ges någon som helst vikt i beredningsarbetet.

Sen går lagförslaget till riksdagen. Få av våra egentliga lagstiftare i riksdagen förstår sig på beskattning av t.ex. företag. Somliga i riksdagen kan dessutom ha synnerligen egendomliga åsikter om beskattningens målsättning.

Efter behandligen i riksdagens utskott får riksdagen antingen godkänna eller förkasta lagförslaget. Och så blir det som det blir.

Till innehållsförteckningen

Beskattningen går inte alltid till precis som det står i lagboken.

Lagtexterna lever ofta i sin egen värld. Ett ord som används i en lagtext kan väl vara korrekt och förståeligt för jurister och lagbyggare men ändå totalt missvisande för en lekman. Till exempel begreppet närstående omfattar i civilt bruk den egna familjen. I företagsbeskattningen ingår i närstående ofta avlägsnare släktingar och ofta till och med personalen, bokförare, revisorer etc.

När man läser sin lagbok finner man ofta efter själva lagparagrafen referat av rättsfall som ibland till sitt innehåll kan vara helt överraskande.

Personer och firmor med för låga inkomster bedöms ofta enligt normer som gäller medeltalets inkomster. Avvikelser neråt som borde leda till mindre skatt, leder ofta i stället till beskattning av obefintliga inkomster enligt beskattarens uppskattning. Detta eftersom lagen om beskattningsförfarande säger att "beskattningen skall även verkställas enligt uppskattning om den skattskyldigas inkomst i förhållande till andra på samma område verksamma skattskyldiga .... uppenbart är alltför liten och det finns misstanke om att den skattskyldiga undanhåller uppgifter om sina inkomster". En av de underbara generalparagraferna som i praktiken kan drabba både skyldiga och annars bara fattiga stackare alltså.

Beskattningen ändrar sig hela tiden.

Skattelagarna kom tidigare ut en gång i året. Nu kommer skattelagarna redan ut två gånger i året. Skattestyrelsens anvisningar ändrar sig när det faller sig.

Knappt hade skattestyrelsen hunnit ge en allmän anvisning om beskattningen av fritidsbostäder ägda av företag förrän ett nytt HFD beslut ledde till en helt annorlunda och strängare anvisning.

EU har ofta konstaterat att Finlands skattelagstiftning inte håller måttet. Sådan lagstiftning måste snarast möjligt korrigeras. Resultatet av detta blir oftast en störtflod av anvisningar från skattemyndigheterna om huru man skall rätta till riksdagens gamla fel och missförstånd.

Till innehållsförteckningen
 
EU:s direktiv och EU-domstolens beslut går före vår skattelagstiftning

I praktiken lyder våra stackars skattskyldiga samtidigt både under EU-lagstiftningen och vår egen inhemska lagstiftning.

EU-lagstiftningen går före vår inhemska lagstiftning. Vi har i alla fall rätt att följa vår inhemska lagstiftning, även om den strider mot EU-direktiven till dess vår egen lagstiftning är rättad.

I sådana fall då man kunde åberopa EU-lagstiftningen har ofta besvärstiden upphört. Då står den inhemska lagstiftningen ohjälpligen fast. Ett typiskt fall var det såkallade Nystadsfallet som vände upp och ned på det mesta av den delen av vår momslagstiftning som gällde fastighetsinvesteringar.

Till innehållsförteckningen
 
Beskattningen sker ofta enligt de nyaste lagtolkningarna.

Det finns en regel som säger att den dag högsta förvaltningsdomstolen offentliggör, dvs fattar beslut som blir till ett prejudikat, så har detta prejudikat ändrat lagtolkningarna för alla skattskyldiga. Detta trots att ytterligt få normala privata människor och synnerligen få även av de professionella heller för den delen, tar del av beslutet just den dagen. Om prejudikatet är av tillräcklig vikt skriver och publicerar skattemyndigheterna en anvisning om hur saken i framtiden skall behandlas, men även detta tar veckor och månader.

Lagens text förblir i sådana fall kvar precis som förut, men lagens och beskattarens tillämpningspraxis ändras.

Detta förutsätter att alla som arbetar på redovisningsområdet orkar ha en nästan omänsklig ihärdighet när det gäller att följa med sin tid. I praktiken är detta sällan mänskligt möjligt

Till innehållsförteckningen


Beskattaren testar nya tolkningar hos domstolarna.

I princip skall man i oklara gränsfall tolka skattelagen till den beskattades fördel.

När det i beskattningen i praktiken kommer fram gränsfall när det gäller tolkningen av lagen, är skattemyndigheterna benägna att föra saken till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD)för att få fram ett prejudikat. I bästa fall kan domen till den skattskyldiges nackdel mildras av den orsaken av att domens innehåll naturligtvis inte var känt på förhand. Men kostnaderna för serien av besvär betalas av offret och inte slipper offret nödvändigtvis alla sanktioner heller Detta gäller i allmänhet då gränsfallet kan tolkas till den beskattades nackdel..

Bland skattemyndigheterna finns en enhet "Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt" som bevakar statens och kommunernas intressen gentemot skattebetalarna. Tanken är att ersätta de gamla skatteombudsmännens godtycke och få till stånd en enhetligare beskattning.

Någon motsvarande enhet som skulle bevaka de skattskyldigas intressen finns (naturligtvis?) inte.

För besvär som kunde leda till en lösning till den beskattades fördel får den skattskyldige betala själv. Detta är ett privilegium för de penningstarka skattskyldiga. För oss fattiga små skulle ett besvär till högsta förvaltningsdomstolen kosta skjortan och blir därför sällan aktuellt.

Till innehållsförteckningen

Skatteförvaltningen piskas av resultatansvar.

Skatteförvaltningen kallar numera de beskattade för sina kunder. Tanken är att tjänstmännen borde behandla de skattskyldiga som kunder behandlas i ett affärsföretag. Vänligt men bestämt. De som köper mycket (betalar mycket skatt) är viktiga medan småkunder är oviktiga.

Skattemyndigheterna arbetar under resultatansvar.

Att beskattarens kunder inte utan att emigrera kan utöva den normala kundens privilegium att byta beskattare och köpa beskattningen av ett annat företag (annan beskattare)är kanske ett problem.

Genom att utlokalisera arbetet med beskattningen till de beskattade sparar skattemyndigheterna personalresurser och därmed pengar. Samma gäller automatiseringen av beskattningen som behandlas i följande punkt.

Ett viktigt sätt att mäta resultatet av en myndighets verksamhet är att mäta skillnaden mellan dess intäkter och kostnader. Ju mindre administrationen av beskattningen kostar och ju mera den drar in skatter, desto bättre är dess resultat. Sådana saker är förhållandevis lätta att mäta.

Men ser man bara på kostnaderna för skattefövaltningen är bilden långt ifrån fullständig. Till dessa måsta man lägga till de ökade kostnaderna för de skattskyldiga. Om de skattskyldigas olust när det gäller beskattningen stiger över en viss individuell gräns kan detta även påverka till exempel uppkomsten av nya företag negativt.

Det finns likaså ett samband mellan både hård och inte minst besvärlig beskattning och den gråa ekonomin.

Om de skattskyldiga pressas till för knappa tidtabeller kan kvaliteten på deras arbete försämras. Även om beskattaren allt ihärdigare straffar dessa ofta oavsiktliga försummelser med skattepåföljder, är det i detta fall inte fråga om resultatförbättring utan så kallad suboptimering. Det beskattaren vinner förlorar beskattaren "kunder".

Det är enligt min mening uppenbart att nettoeffekten av allt detta med all sannolikhet är negativ för hela samhället.

Till innehållsförteckningen

Automatiseringen av beskattningen.

Då man numera i allt högre grad övergår till automatisering, det vill säga beskattning med datorer i stället för med skattefunktionärer, uppstår många problem som än så länge svårligen går att lösa

Det inkommande amatörmässiga beskattningsmaterialet; skattedeklarationer och andra anmälningar måste, för att kunna matas in i databehandlingen, vara i en viss förhandsbestämd form. Detta kräver datamaskineriet.

Än så länge har vi inte datorprogram som kan pröva rimligheten i ett dokument närmelsevis så vettigt som en livslevande ens ganska så medelmåttig skattefunktionär. Dumma fel som en människa genast skulle se behöver dataprogrammet inte alls notera.

Kanske är det dessutom inte så litet orimligt att kräva perfektion av de skattskyldiga när varken dataprogrammen eller skattefunktionärerna ännu har lyckats med detta. Bland de skattskyldiga finns alla sorters människor. Professorer, arbetare, skomakare, 5-åriga barn och 90-åriga åldringar. Skattefunktionärerna är dock yrkespersoner och fackpersoner. Trots sin skolning och yrkeskunskap gör de erfarenhetsmässigt ofta de mest underliga fel och felbedömingar.

Till innehållsförteckningen

Självbeskattningens problem.

Det finns eller borde finnas, en regel som säger att lagar och förordningar absolut borde förstås av dem som förväntas åtlyda dem. Jag tvivlar allvarligt på att detta är fallet när det gäller beskattningen.

Tanken att var och en, småbarn, kanslister, birfilare, åldringar, företagare och andra galningar skall beskatta sig själv är, med beaktande av de komplicerade skattenormerna ganska så hårresande.

Beskattningen är så komplicerad att skattefunktionärerna måste specialisera sig och koncentrera sig på begränsade sektorer. Hur i all världen skall då alla de olika kategorierna av skattskyldiga kunna behärska allt det som i beskattningen berör just dem.

Men så har de bestämt som har mera vishet än jag. Om en skattskyldig gör en misstolkning eller glömmer bort något i sin självbeskattning riskerar han omedelbar skatteförhöjning åtminstone om han åker fast. Att hänvisa till sjukdom, stress i arbetet, dåligt minne eller ens att man ligger medvetslös på sjukhus hjälper inte alls. Beskattarna däremot...

Revisor Pauli Vahtera konstaterade nyligen i Tilisanomat att inte ens om en företagare blir medvetslös eller död befriar detta honom från skattesanktioner om hans skatteanmälningar blir försenade.

Till innehållsförteckningen

Förtroendeprincipen.

Förtroendeprincipen är en fin sak.

Om beskattaren har givit en skriftlig anvisning får man tro på att den är riktig, - åtminstone om anvisningen är rimlig.

Om rättspraxis ändrar sig kan man lita på att beskattningen för det gamla håller, åtminstone om man har följt gammal praxis ända till den dagen då HFD kommer med någon ny tolkning. Bara att hålla ögonen öppna. Inte litet krävt av de skattskyldiga.

Om man frågar av beskattaren och får ett svar, håller detta svar i beskattningen, tills lagen eller rättspraxis ändras. Problemet är bara det, att har man frågat rätt och fullständigt? Beskattaren anses behöva svara uteslutande precis på det man har frågat, ingenting annat. Inte ens en fråga till Centralskattenämnden som kostar skjortan är immun mot förändringar i lagstiftningen

Det är allt skäl att för framtiden dokumentera precis vad man har frågat, av vem man har frågat, när man har frågat och precis vad svaret var. Annars kan det vara litet si och så med förtroendeprincipen. Ett sätt är att låta någon expert ställa frågan, helst skriftligen, och kontrollera svaret. Men sådant kostar.

De anvisningar som skattegranskarna givit och kanske de saker , som de har låtit gå igenom utan kommentarer, kan likaså i bästa fall berättiga till tillämpande av förtroendeprincipen.

Trots allt verkar det som om förtroendeprincipen, allt efter vad tiden går, skulle bli mer och mer urvattnad. Inte kan en beskattande dator väl hysa förtroende för någon?

Till innehållsförteckningen

Beskattningens kostnader betalas allt mera av de skattskyldiga.

Visst är det trevligt när skatteförvaltningen kan konstatera att den har sparat så och så många procent av sina kostnader i året. Tyvärr har detta inte så sällan skett på bekostnad av de skattskyldiga.

Skatteblanketterna blir allt mera komplicerade och allt svårbegripligare. Skattedeklarationerna uppgörs inte mera på basen av bokslutet utan på basen av något som pinsamt påminner om bokföringslagen anno 1945. I praktiken tvingas småföretagen göra dubbla bokslut. Sånt kostar. Samma uppgifter, t,ex löner och dividender meddelas flere gånger i litet olika form.

Så enkelt som det är för riksdagen att bestämma om nya momsprocenter är sådana förändringar allt annat än billiga för de skattskyldiga företagen.

Till innehållsförteckningen


Beskattningen tidtabeller stramas ständigt åt.

Tidtabellerna för givandet av uppgifter till beskattaren har ständigt förkortats. Samtidigt har beskattarens rätt att granska och ändra på beskattningen förlängts.

För dem som skall producera den information beskattaren med diverse hotelser kräver att få allt snabbare, blir arbetet i företag och framför allt bokföringsbyråer allt dyrare. Snälla lagstiftare och skatteförvaltning, tilläggsarbete hör till de saker som ohjälpligen tar tid!

Vissa arbeten hopar sig redan nu under tider, då de bokförare och andra, som på grund av lagstiftningens komplikationer numera har tvingats att sköta beskattarens arbete är alldeles för hårt pressade.

Utöver förberedelserna för bokslut är januari månad en mardröm då det gäller löneredovisning. Om företagarna till exempel har plockat ut för mycket pengar till julen, vilket man helst borde boka upp som lön, vet man sällan om det ännu i januari.

Beskattarens frågor beträffande deklarationerna har en benägenhet att skickas ut i juli-augusti då till och med bokförarna borde ha rätt till ostörd semester. Svarstiderna för sådana frågor är som sådant korta och om företagen har semester (sånt händer) kommer frågorna i bästa fall fram till bokföringsbyrån någon dag innan svarstiden har gått ut.

Det kommande systemet med skattekonto kommer uppenbarligen ytterligare att öka bokförarnas anhopning av arbeten i januari och semestertid.

Det kostar att upprätthålla en personal som är så stor att den kan klara av sådana arbetstoppar och som däremellan får sitta på kontoret och spela Sudoku.

Till innehållsförteckningen


De skattskyldiga pressas obarmhärtigt till elektronik och anmälningar via nätet.

Visst är internet en fin sak. Visst är administration papper nuförtiden lika föråldrade som gåspenna och pergament var på sin tid?! Men det finns verkligen människor som inte förstår sig på allt det där nya och förträffliga med elektroniken.

Sanningen att säga fungerar elektroniken inte heller ännu något vidare. På nätet smyger sig elaka bovar och stjäl, byter ut och förstör data. Datorerna föråldras på tre år. Det finns faktiskt ännu människor som lider av datorskräck. Andra är inte skräckslagna, men de klarar helt enkelt inte av att få datorerna att fungera.

Till innehållsförteckningen


Beskattningen är ofta främmande för vad dess "kunder" uppfattar som riktigt.

Det är allt annat än sällan, som de skattskyldiga baxnar när de får höra hur skattelagstiftningen skall tillämpas i praktiken. typiska exempel är:

  • Grannhjälp.
  • Byte av egendom, saker eller tjänster.
  • Litet smått grått jobb utan kvitto då och då, kan välan inte vara beskattningsbart, i synnerhet om man inte åker fast. Den risken måste man få ta. [Klart att detta är olagligt men så fungerar det blott alltför ofta.]
  • Talkoarbete.
  • Fel och brister i anmälningarna till beskattaren och skattedeklarationerna. Beror nog ganska så ofta på okunskap. Men kommer de fram till beskattaren, då kan sådant kosta skjortan.
  • Få skattskyldiga är heller medvetna om vilket finmaskigt, men långt ifrån helt pålitligt kontrollsystem beskattaren har till sitt förfogande.
  • Och så vidare och så vidare
Till innehållsförteckningen


Hur man umgås med beskattaren.

För det första måste man komma ihåg att skattefunktionärerna faktiskt också är människor.

Människor kan naturligtvis bli arga. Människor har goda och dåliga dagar. Detta gäller både skattefunktionärerna och deras "kunder".

Som man ropar i skogen får man svar. Skäller man ut en skattefunktionär är det långt ifrån säkert att man blir behandlad på bästa sätt. Ofta är det bra att anlita någon lugn inte alltför engagerad person när ens proppar har gått och beskattaren enligt ens egen åsikt har gjort något obegripligt elakt. Beskattningen leder som bekant blott alltför ofta till att pengar försvinner från den egna börsen. Sånt är aldrig direkt roligt.

Ett rätt så besvärligt problem är också detta, att då beskattaren på basen av mer eller mindre tillräckliga uppgifter har slagit fast en ståndpunkt i en fråga. Därefter väger beskattarens ord mycket tyngre än den skattskyldiges. Därför är det allt skäl för den skattskyldige att redan från början informera dem som sköter beskattningen om alla förmildrande omständigheter. Så länge situationen är öppen är det lättare att påverka tolkningarna och slutresultatet i t.ex. en skattegranskning. Efter det att beskattaren har fattat t.o.m. ett provisoriskt beslut, är beskattarens inställning i praktiken mycket ofta svår att rubba.

Åtminstone de skattefunktionärer jag har kommit i kontakt med har i allmänhet varit vänliga och hjälpsamma. Min erfarenhet är att skattefunktionärerna gärna förklarar varför beskattningen har gått som den har gått. Om man själv är vänlig och saklig bemöts man i allmänhet också vänligt och sakligt.

Sen är det som konstaterades i samband med förtroendeprincipen skäl att begära alla uppgifter och svar skriftligt med uppgift om vem som har givit dem. Samma gäller telefonsamtal med beskattaren.

  • Datum och klockslag
  • Vem har talat med vem. Var arbetar skattefunktionären.
  • Den skattskyldiges problem. Vad gällde saken? Vad frågade man? Vad var fel?
  • Vad svarades av skattefunktionären?
  • Nämndes några skatteparagrafer? Fråga gärna efter dem om inte saken är självklar?
  • Hänvisade funktionären saken till förman eller annan expert? Vem?

Sådana uppgifter kan vara guld och stora sedlar värda någon gång i framtiden.

Till innehållsförteckningen
 
Beskattarens personalproblem.

För det första minskar beskattarens personal allt vad den orkar. Det betyder mer och mer arbete för dem som blir kvar. Detta kompenseras inte alltid helt av automatiseringen. Till en viss grad uppvägs detta av att personalen inom skatteförvaltningen får en väldig massa skolning.

För det andra är det på många områden en merit att ha arbetat i skatteförvaltningen. Många företag som kanske har haft råd att betala högre löner har därför köpt eller stulit vad man har ansett vara den bästa personalen i skatteförvaltningen. En del av de allra bästa stannar kvar, men på det hela taget är kanske inte medeltalets kunskapsnivå av samma höga klass som till exempel på en toppen bokförings- eller revisionsbyrå.

 Till innehållsförteckningen


Kommentarer

"Pengar luktar inte" sade kejsar Vespasianus, när han införde skatt på avträden.

Tillbaka till Artikellistan